Jag försöker skriva något, men jag suddar bara. I en och en halv vecka har min kompis varit försvunnen. Det finns så mycket jag vill skriva, men det tar ett tag för det att mogna. Tror jag. Eller så kommer det aldrig att falla på plats. För övrigt har jag jobb hela mars. Sen vet jag inte. Men hoppas kan man ju alltid. Jag hoppas på deltid, för då blir det inte så krångligt med Stenpassningen. Och sedan tackar jag inte nej till ett sommarjobb.

Det är mycket resande hit och dit nu. Månadskortet är välanvänt. Vi vet nog snart inte var vi bor, skulle jag tro. Än mindre vet Sten. Men han verkar ha roligt med mormor, morfar, faster och kusin. Det har blivit för lite natur på sistone, känner jag. I söndags tog vi mackor och kaffe och åkte ett par spårvagnshållplatser för att besöka Svartmossen. Sten lärde sig vilket träd som var "stort" (han har bara känt till formen "stor" förut) och vilket som var "itelitelite". Det är ju inte så väldigt svårt att ta med sig fikat ut och det finns egentligen ingen ursäkt. Synd att det inte blivit några skridskoisar än, men de kanske kommer.

Jag är på städ- och röjhumör. Sån tur är så arbetar jag med just det. Städar ett textarkiv. Men just idag känns det lite för virtuellt för min smak. Jag skulle vilja röja bland riktiga saker. Sortera och få ordning. Ändå vet jag att det förmodligen gått över tills jag kommit hem, för jag vet inte vilket hörn jag ska börja i, och på vilken nivå röjande i så fall skulle ske.

Jag jobbar. Plötsligt fick jag en heltidstjänst på Göteborgs-Posten. Det var den artonde december och jag har tänkt skriva om mitt nya liv länge, men inte riktigt kommit mig för. Det är väldigt ledsamt att inte träffa Sten om dagarna. Det är det tråkigaste. Det bästa är nog att jag är mer utvilad. Behöver mindre sömn på nätterna och orkar faktiskt stiga upp i bra tid på morgonen, när det behövs.

Gäst hos verkligheten. Idag har jag börjat jobba heltid. Pang. För en och en halv vecka hade jag ingen aning om att jag skulle börja jobba. Och nu har jag ett lugnt jobb som jag inte behöver ta med mig hem. Lite overkligt.

Nu har jag besökt mitt nya jobb. På måndag börjar jag jobba i arkivet på GP. Visserligen bara en månad till att börja med, men ändå! Vi ska bara trolla bort Sten någonstans undertiden vi båda jobbar. Första veckan är löst, och sen har ganska många släktingar julledigt. Sen får vi pussla igen. Lite fantastiskt att jag får jobba med något jag är utbildad för, tycker jag.

Nej, jag har inte slutat tänka. Jag tänker massor. Jag har bara svårt att få ut det. Ruvar på det massor, men sedan har det fallit bort när jag har möjlighet att sitta vid en dator tillräckligt länge för att kunna skriva. Jag återkommer. Kul att min fiffiga mail-uppdatering fungerar igen. Då kanske det finns hopp, trots allt.

Det regnade inte när vi gick till öppna förskolan. Inte heller när vi gick hem. Men det var kallt om händerna. Jag har inte hittat mina favoritvantar än. Det vore konstigt om de kommit bort. Det finns rätt många tankar i luxias huvud, men de håller på att ta form och går inte att skriva ut än. Om jag kommer ihåg att jag har tankeboken, så kanske jag kan få dit lite ibland. Fredrik har gjort en pappmodell av huset vi skulle vilja bygga på tomten vi är glada ägare till. Pappmodell var inte alls dumt. Man kan titta in genom fönstren och fundera över hur det är där inne. Förrådet är värsta fångcellen, liten, trång och jättehögt i tak. Dessutom är det ett trappsteg ner när man går in genom dörren, så det känns nog som att ramla ner i ett svart hål när man går in i den.

Regn. Den långa regnperioden har börjat. Den mellan oktober och april. Den korta är mellan juni och augusti. Vi har varit på Malta och semestrat. Trevligt land. De har lagar och regler och följer dem oftast. Men när det innebär för mycket krångel, så struntar de i dem. Detta gör t.ex. trafiken trevlig. Man visar hänsyn och har mycket ögonkontakt med medtrafikanterna. Malteserna gillar barn. När vi kom hem och Sten och jag satte oss på en buss slogs jag verkligen av hur jobbiga folk här verkar tycka att barn är. Och om man öppet visar att man tycker att barnet är jobbigt, så blir det ju jobbigt. Oftast räcker det med att någon ler eller vinkar lite till Sten, så blir han på bra humör en lång stund. Det är ett tips till tråktyperna som blänger surt på honom när han låter på bussen. Sammanfattningsvis är livet här i Sverige kallare och otrevligare. Malta kändes som det bra från Sverige i värme utan att vara så rörigt som Tanzania. Jag har kanske lite för få länder att jämföra mellan. Jag hade ju inte ens badat i Medelhavet tidigare.

Det verkar ha blivit något strul med min automatiska e-postuppdatering. Det jag skrivit har inte kommit så långt som till hemsidan. Jag kan ju skylla på det i alla fall. Hösten har knappt kommit. Det har blåst lite i några dagar, men jag har inte behövt mössa och löven har inte blivit gula.