Det blir aldrig något skrivet här. Jag har väl prestationsångest. Eller så inser jag att det kommer att bli något morsigt. För det är nog så att jag gått och blivit morsa. Har tidigare inte känt det så tydligt, men nu verkar det vara ett faktum. Så, efter detta erkännande och identitetsbyte så kanske jag kan komma mig för att skriva lite oftare. Om tekniken vill. Och om jag bara ser till att skriva ett par gånger till, så förblir 2001 året med minst antal tankeboksinlägg.

Jag har sommarlov från datorerna. Dessutom gick mina glasögon sönder igår, så jag har svårt att läsa på skärmen.

Fredrik jobbar en och en halv vecka till, sedan får vi äntligen träffa honom lite mer.

Vi fyndade på Emmaus idag. Bland annat köpte vi en kaffemojutt av typ don Pedro. När vi skulle försöka koka kaffe, så visade det sig att det var något svårare på gasspis, då vattnet förångas betydligt snabbare vid kanterna. Det blir mycket ånga och förhållandevis kallt vatten trycks upp i den övre behållaren. Det blir nog bra om man kokar upp vattnet när nere innan man sätter dit den över delen. Annars är ju gasspis överlägset bäst!

Häromdagen kändes det som att jag var tillbaks i Tanzania. Det var en serie faktorer som påverkade. Det var jättevarmt, luktade brandrök, jag hittade macadamianötter på Konsum, ja det var väl det. Idag var vi på Brännö. Vi har blivit med tomt där för ett par veckor sedan, och idag var det dags att visa den för min syster med familj. Det hände en massa skumma saker idag. När jag handlat i affären på Brännö, så sprang det ut en kvinna ur ett hus och stoppade människor som var påväg förbi. En kran hade gått sönder hos henne, och hon behövde hjälp med att ösa, alternativt få stopp på läckan. Jag var en bit förbi och gick vidare, efter en stund hörde jag brandlarmet. När Olivia och jag skulle ta ö-snabben hemåt, så stod det en bil i vägen för den långa dragspelsbussen. Chauffören tutade och tutade, men ingen förare dök upp. Till slut såg en driftig passagerare till att några starka karlar gick ut och puttade undan bilen. Vilka hjältar! Att någon sedan klämdes fast i bakdörren som sedan inte ville öppna sig på ett tag förtog bara stämningen lite. För övrigt är det lite för varmt för mig, men man vänjer sig ju.

Rutten värld. Jag fick inte jobbet jag intervjuades för. Och eftersom jag blev ledsen, så antar jag att jag faktiskt trodde att jag skulle kunnat få det. Inte så illa det. Otroligt nyttigt att gå på intervju också. De tyckte att jag behövde mer erfarenhet. Vet bara inte hur jag ska kunna få det när jag inte får det. Så att säga. Så var det sagt.

Hemma efter en vecka i fjällen. Och äntligen hade snön försvunnit här hemma och värmen återkommit en aning. Igår var Sten och jag ute och gungade. Han hade en tunn overall på sig och skor på fötterna. Kunde röra sig ganska bra, till skillnad från med allt vi bylsade på honom i snön i Härjedalen. Ett mysterium är löst, får jag just veta. Fredrik och Sten var i tvättstugan och letade efter nycklarna som obemärkt försvann när Sten gick runt med dem. Letandet resulterade i att Fredrik hittade monstret som äter upp strumporna när man tvättar. Precis nedanför luckan finns en springa mellan trumman och tvättmaskinens själva ytterplåt. Där återfanns nyckelknippan samt idel borttappade strumpor. Mycket smart konstruktion. För övrigt är det torsdag idag, och jag är i jobbsökartagen. Det är bara lite svårt att hinna komma igång ordentligt innan dagen är slut.

Jag längtar till havet. Tänker på hur det känns ute på öarna vid den här tiden. Det är som om det mullrar i marken av allt som vill spränga upp, ljust grönt. Som en väldig kraft som skulle kunna välta hus. Och så undrar jag vad som hänt med Bosses hus på Brännö. Han sålde det, och jag förmodar att det jämnats vid marken vid det här laget, till förmån för något stabilare och mindre dragigt. Vi får väl helt enkelt åka ut och undersöka det någon dag. För närvarande är det något trasigt med skrivbordsdatorn, så det blir inga fina bilder på ett tag. Hoppas att vi lyckas laga den. Annars får vi väl ersätta den med något annat så småningom. Men det kostar pengar.

Våren segar sig hit. Det är inte ofta jag längtar efter värmande solstrålar, men just nu verkar min kropp behöva dem. Jag tvättade fönsterrutorna och mitt liv blev lite klarare.

Det har gått en tid av tystnad. Chalmers Datorförening har flyttat, men nu verkar datorerna vara igång igen. Så jag har haft en anledning. Det har varit snö, pulka, mormorsbegravning, hälsa på-resor och en del annat. Något bra och något ledsamt. På torsdag (imorgon alltså!) är Fredrik föräldraledig. Han ska sedan vara det på torsdagar framöver. Jag ska söka jobb och sånt.

Jag har flera gånger börjat på ett tankeboksinlägg, för att sedan bli avbruten av någon eller något och glömma bort att avsluta. Vi får se hur det går den här gången. I lördags kom vi på att vi faktiskt inte var helt säkra på om man behövde pass eller inte för att resa till Svalbard och hem igen. Vi ska nämligen dit på torsdag. Efter idel surfande kom vi fram till att till Svalbard får vem som helst åka utan några som helst handlingar. Hem däremot ... Svalbard tillhör inte Norden och är inte med i Schengen-avtalet. Till slut hade vi pratat med SAS, polisen, gränspolisen, personal på Gardemoens flygplats i Oslo, passpolisen på Gardemoen, personal på Tromsø flygplats, SAS på Tromsø flygplats. Alla (som visste att Svalbard fanns och var det ligger) var överens om att: "Nei, pass trænger dere slet ikke." Det verkar alltså vara så att reglerna säger att pass är nödvändigt, men det är inget som tillämpas i praktiken. I värsta fall blir vi kvar i Oslo. Eller i alla fall Sten, för det är bara han som saknar pass.