Gå till innehåll

Det trodde ni inte, eller så var det bara jag som inte trodde det

Jag har provat att springa. Det tog emot. Jag har hela livet vetat att min kropp inte kan det. Det fick jag reda på i skolgympan. Det var nåt med min teknik. När jag tänker på det idag så känns det väldigt oklart om någon gjorde något mer konstruktivt än att tala om för mig att jag hade dålig eller konstig springteknik. I trettio år har jag aldrig sprungit frivilligt. Inte vad jag minns i alla fall. Jag har cyklat, simmat, vandrat. Jag har tänkt att de sätten att ta sig fram har passat min kropp, men att löpning inte har varit för min kropp. Andra kroppar, som är bättre lämpade, får syssla med det.

För några veckor sedan hamnade jag i ett lite uppgivet tillstånd i ett par dagar. Jag vet inte riktigt varför, egentligen. Det blir väl så ibland. Jag funderade över vad jag kunde göra för något oväntat för att bryta den negativa känslan. Förvåna mig själv lite. Då kom jag på att jag kanske kunde prova att springa. Mest som ett test. Det jag ville testa var om det var så himla fantastiskt som vissa verkar tycka. Att alla problem löser sig, att hjärnan klarnar tankarna och livet verkar enklare. Eller i alla fall något ditåt. Något annat jag ville testa var om jag kunde springa. De flesta har väl i alla fall sprungit lite, och vet ungefär hur det är. Jag kände mig ganska nollställd. Jag kollade ut en sträcka som var ungefär 2 km. Det kändes möjligen rimligt. Jag har sprungit till bussen och båten när jag behövt. Det kan jag. Jag satte också upp en regel: det var förbjudet att gå. Jag tog på mig ett par gympaskor som jag köpt i en begagnataffär till min son någon vecka tidigare. De passade rätt bra. Sen lufsade jag iväg. Efter kanske arton minuter (jag kollade inte så noga på klockan) kom jag hem igen. Jag klarade det! Jag joggade hela vägen. Det var tråkigt.

Men skam den som ger sig. Eftersom jag tycker att det är minst lika tråkigt att cykla till jobbet, men även lite läskigt med trafik och att det är lite för långt (15 km), så tänkte jag att jag väl kunde ge löpningen en chans. Det känns inte som att fart är något för mig, så jag satsar väl på tid i naturen istället. Igår var jag igång i 40 minuter, och då mätte jag upp 4,3 km. Kanske 300 m av det var asfalt. Det allra mesta var smala skogsstigar med svår terräng.

En nackdel med att springa istället för att gå, är att jag inte hinner se så mycket av naturen. Kanske blir jag bättre på det, eller så får jag väl uppskatta det jag ser mer. Rötter, stenar, ljung, gräs.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *