Jag tappade min vante i språngmarschen till bussen imorse. Det var nog den finaste vante jag någonsin haft. En brun Lovikkavante från Lovikka. Ledsamt.
Efter skola och lunch, gick jag och letade efter vanten. Jag tänkte att få vill ha en ensam vante. För ett par år sedan, tappade jag vantarna på spårvagnen, men det var ju båda. De
fick jag aldrig återse. Men efter lite letande, hittade jag min bruna vante på en låg mur. Den bara låg där! Och jag tog den och gick. En kille tittade lite misstänksamt på mig när jag tog den. Jag borde kanske haft på mig den andra för att riktigt bevisa att jag var ägaren.
Och så hade solen tittat fram på mig lite. Världen blev lite ljusare och jag blev varmare. Snålblåst. Jag som drömde att jag badade i havet och att det var lika varmt som min kropp. Vattnet kändes inte alls, och jag ville inte gå upp för att äta.