Ett gott skratt förkortar vägen

Alvar och jag hämtade mat vid färjan. Cykelkärran fullastad med mat. Jag drog den bakom mig och Alvar satt innanför jackan mot min mage. Snön vräkte ner och det blåste rejält. Det låg några centimeter på marken. En andra vinter, tänkte jag. Hu. De brantaste partierna i backarna hem var lite svåra. Halkigt under isen. Jag blev andfådd. Det tyckte Alvar var kul. En flåsande mamma var så skoj att han var tvungen att tokskratta varje gång jag tittade på honom. Så jag tittade på honom vartannat steg hela vägen hem. Vagnen blev lätt, stegen blev lätta, livet blev enkelt. Och väl hemma hjälpte han mig att packa upp ur lådorna. Vilken energi!