Nu har jag gått igenom hela tankeboken och fixat alla trasigheter. När jag gjorde det så blev det att jag läste en del också. Jag kom på att det nog mest är till mig själv jag skrivit, och det fick mig att bli sugen på att kanske börja skriva lite igen. Många inlägg har ju varit rätt korta, och det gör absolut inget.

Nu har jag i alla fall fixat rimliga förutsättningar, rent tekniskt. Kanske kan skriva om det en annan dag. Det är ju typiskt sånt folk skriver om när de inte har något annat att skriva. :-)

Men nu ska jag sova. Jobbar ett tag till innan det blir sommarledigt.

Jag håller på och grejer för att få ordning på webbsidorna efter en serverkrasch i vintras. Jag bestämde mig då för att förändra och förenkla saker. Sedan många år tillbaka var det wordpress som fixade websidorna. Det är massa databaser och grejer, och sidor skapas när de efterfrågas. Det känns egentligen som ett rätt dåligt sätt att ha websidor. Det kan ju vara html-filer bara. Då behöver inte servern jobba så mycket. Och så uppdaterar man när man vill upddatera.

Dessa tankar fick mig att byta till Nikola. Nikola är lite pythonscript som genererar websidorna. Sen publicerar man websidorna där man vill ha dem, och så är allt enkelt och tryggt och statiskt.

Jag försökte suga ut det mesta av innehållet ur wordpress och föra över det till Nikola. Sen tröttnade jag lite. Men kanske är det dags att städa färdigt, komma till ett stabilt läge, och sedan kanske fortsätta därifrån. Vet inte riktigt hur jag ska peppa mig, för samtidigt som det känns skönt att få det rent och fint, så känner jag mig lite vilse. Med det här sättet att publicera, så skulle jag kunna ha full koll, men då måste jag skaffa mig det. Jag har inte helt greppat hur teman och de olika mallsidorna funkar, till exempel. Kanske orkar jag försöka förstå det, eller så väljer jag bara ett rent tema och satsar på innehåll.

Tankeboken är väl inte död? Nej, jag tror att den bara vilar.

I somras läste jag En vandringssägen, en vandringsberättelse av en person som vandrade genom hela Sverige, från söder till norr. Tänkte bara tipsa om den läsningen. Det var trevligt, fina bilder, intressanta tankar och möten. Nu när jag skulle kolla upp adressen, så såg jag att han skrivit ytterligare ett inlägg sedan jag läste där senast.

Jag stickar en islandströja till mig själv. Först funderade jag jättelänge på vad jag skulle ha för mönster och sen lade jag ganska mycket tid på att välja färger. Efter att ha köpt garn så kom jag på att jag nog ville skriva om mönstret till att stickas uppifrån och ner istället för åt andra hållet. Det var också lite trixigt att fundera ut storlek. Jag vill inte ha den för bylsig, men samtidigt vill jag gärna få in den under min jacka.

Efter att ha stickat oket så såg den väl stor ut, varpå jag minskade i sidorna till lagom storlek och fortsatte. När jag kom ner till höfterna så var den för tajt. Då repade jag upp till bröstkorgen igen och började öka i sidorna. I mönstret fanns inget färgmönster till nederkanten av tröjan, så jag hittade på ett som jag tyckte passade.

När jag stickat det för andra gången tyckte jag att tröjan såg kort ut. Då mätte jag den mot min gamla islandströja, köpt begagnad för några år sedan. De var lika långa i det skedet. Alltså skulle min egenstickade bli längre med resåren. Jag stickade på en ganska lång resår och gjorde en sydd avmaskning som jag tycker blir snygg. Nu hoppas jag att den inte är så tajt att den kryper upp när jag har på mig den. Jag får väl sträcka ut den lite i fuktigt tillstånd, kanske.

Då var det bara ärmarna kvar. Jag hade antecknat att jag skulle börja minska på ärmarna efter tio varv. Efter tre minskningar, vart åttonde varv, så provade jag. Ärmen är absolut för tajt.

Nu har jag blivit lite sur på tröjan, så den får ligga och reta mig tills jag orkar repa upp ärmen och sticka den utan minskningar en bit. Kanske är det så att hela ärmen kan stickas utan att minska. Och kanske borde jag till och med plockat upp ett par maskor extra från början. Det är så väldigt svårt att veta, för jag har också märkt att rundstickans kabel gör konstiga saker med passformen, vilket gör att det är säkrast att sticka en bra bit innan det är någon vits att lita på passformen när jag provar. Tur att det går så väldigt snabbt att sticka i det tjocka garnet, och att jag så gärna vill ha tröjan. Den får vara värd allt fix och trix. Men snart är det så kallt att den behövs! Bild kommer inte förrän den är klar.

Jag har provat att springa. Det tog emot. Jag har hela livet vetat att min kropp inte kan det. Det fick jag reda på i skolgympan. Det var nåt med min teknik. När jag tänker på det idag så känns det väldigt oklart om någon gjorde något mer konstruktivt än att tala om för mig att jag hade dålig eller konstig springteknik. I trettio år har jag aldrig sprungit frivilligt. Inte vad jag minns i alla fall. Jag har cyklat, simmat, vandrat. Jag har tänkt att de sätten att ta sig fram har passat min kropp, men att löpning inte har varit för min kropp. Andra kroppar, som är bättre lämpade, får syssla med det.

För några veckor sedan hamnade jag i ett lite uppgivet tillstånd i ett par dagar. Jag vet inte riktigt varför, egentligen. Det blir väl så ibland. Jag funderade över vad jag kunde göra för något oväntat för att bryta den negativa känslan. Förvåna mig själv lite. Då kom jag på att jag kanske kunde prova att springa. Mest som ett test. Det jag ville testa var om det var så himla fantastiskt som vissa verkar tycka. Att alla problem löser sig, att hjärnan klarnar tankarna och livet verkar enklare. Eller i alla fall något ditåt. Något annat jag ville testa var om jag kunde springa. De flesta har väl i alla fall sprungit lite, och vet ungefär hur det är. Jag kände mig ganska nollställd. Jag kollade ut en sträcka som var ungefär 2 km. Det kändes möjligen rimligt. Jag har sprungit till bussen och båten när jag behövt. Det kan jag. Jag satte också upp en regel: det var förbjudet att gå. Jag tog på mig ett par gympaskor som jag köpt i en begagnataffär till min son någon vecka tidigare. De passade rätt bra. Sen lufsade jag iväg. Efter kanske arton minuter (jag kollade inte så noga på klockan) kom jag hem igen. Jag klarade det! Jag joggade hela vägen. Det var tråkigt.

Men skam den som ger sig. Eftersom jag tycker att det är minst lika tråkigt att cykla till jobbet, men även lite läskigt med trafik och att det är lite för långt (15 km), så tänkte jag att jag väl kunde ge löpningen en chans. Det känns inte som att fart är något för mig, så jag satsar väl på tid i naturen istället. Igår var jag igång i 40 minuter, och då mätte jag upp 4,3 km. Kanske 300 m av det var asfalt. Det allra mesta var smala skogsstigar med svår terräng.

En nackdel med att springa istället för att gå, är att jag inte hinner se så mycket av naturen. Kanske blir jag bättre på det, eller så får jag väl uppskatta det jag ser mer. Rötter, stenar, ljung, gräs.

Jag läste lite gamla tankeboksinlägg och kom på att jag saknade att skriva här. Men samtidigt är det ett steg att ta. Jag tror att skrivandet ebbade ut för att jag blev upptagen av kontakten med min familj. För att jag ville det. Men nu saknar jag alltså skrivandet lite, och testar att ge det en liten chans.

Jag har ju varit motståndare till Facebook och andra vanliga sociala medier. Jag tänker nog fortsätta med det. Det känns som att jag inte klarar av så många kontakter. Det känns inte så kvalitativt. Däremot tror jag att jag skulle gilla de mer administrativa grejerna, som de lokala grupperna där folk skänker saker till varandra. Det är en bra användning! Förra helgen skänktes det bort ett helt bohag alldeles nära vårt hem. Men eftersom det var så nära så fick vi reda på det ändå. Så nu har vi en byrå i arbetsboden.

Jag tror att det är den vackra hösten som är här.

Jag fick en stokke variabel i studentpresent år 1996. Den har länge haft ett överdrag av fårpäls, men det var nästan ingen ull kvar. När jag tog bort överdraget såg jag att stolens tyg började gå sönder. Jag tycker att den är värd att hänga med lite till. Den används ganska mycket, eftersom den är vid skrivbordet där datorn står. Jag letade i gömmorna efter ett bra tyg, men kom på att den nog skulle bli snygg med överdrag av trasmatta.

Trasmattan har jag själv vävt. Eller, jag vet inte hur mycket jag egentligen har vävt, för det minns jag inte. Jag var kanske tio år när den gjordes. Förmodligen fick jag en del hjälp. Nu har i alla fall både mattan och stolen fått liv igen!

När barnen väljer väg från judoträningen till busshållplatsen ...

"En grusväg mellan husen" lurade de i mig.